champagne José Michel Carte Blanche NV

Innan jag åkte till Gotland häromveckan var jag på SB på Regeringsgatan för lite nödvändiga inköp. Tänkte också muta hustrun med ett par halvflaskor champagne för regniga onsdagar i oktober... På golvet bredvid champagnehyllan hittade jag då en champagneprovningslåda från Scandinavian Wine & Food KB; sex halvflaskor av varierande ursprung för ett snittpris om ca 155 kr/hlf. Köpläge!

I kväll var det en onsdag i oktober som bjöd på tillräckligt bra anledningar att fira för att den första flaskan skulle få släppa på trycket. José Michel & Fils Carte Blanche Brut har den lite ovanliga blandningen 40% CH, 60% PM. Så hög andel Pinot Meunier tycker jag mig sällan stöta på. Eftersom jag oftast föredrar att prova så blint som möjligt hade jag inte läst på mer än så i förväg.

Redan vid första sniffen avslöjades att det här var något annorlunda. Rik, fascinerande doft åt det mer tungfotade hållet, med inslag av bokna vinteräpplen, hasselnötter, gula plommon och nougat. Doftintrycken håller oss sysselsatta och brydda genom hela flaskan, och vi bollar referenser fram och tillbaka i hopp om att den andre skall stämma in. "Sauternes?", "Kanel!?", "Bittermandel!?!", "Mozartkugel!?!?"

I munnen tycker jag att champinjoner dyker upp på ett sätt som jag inte riktigt uppfattat i doften (märkligt; brukar vara tvärtom!?), och hasselnötterna gör sig påminda igen. Syran är balanserad och - tycker vi - inte särskilt framträdande eller påträngande. Helhetsintrycket är mycket positivt, och utan att veta vad halvmagnumspriset skulle vara så gissar jag att det skulle ligga under många kända märken men ändå leverera mer. Vem börjar importera?

Rickard Juhlin har naturligtvis provat, och anser att huset Michel tillsammans med Krug gör de enda lagringsdugliga vinerna med PM i blandningen. En JoséMichel 1921 på 100% PM ger han hela 97p! Den här standardcuvéen landar i hans tycke på mer blygsamma 74p och kommentaren "En stor och tät champagne med tuffa syror och mäktig struktur. Bör lagras." Riktigt så pampig tyckte vi nog inte att den var, och syrorna som sagt inte så tuffa; men vi gillade den, den var annorlunda och vi skulle gärna köpa fler!

fantastisk gotlandshelg!

Det går fortfarande lite småtrögt med bloggandet. Tiden räcker helt enkelt inte till på samma sätt som förr...? Men förra helgens bravader på Gotland förtjänar ett omnämnande, om än det kommer mer att ha intryck av bilddagbok än initierad vinblogg... Ha överseende!

Med ojämna mellanrum tar aktiesparklubben Fenix tag i sig själv och kallar till styrelsemöte med strategidiskussioner. Sist var för snart två år sedan. När alla sju medlemmarna till slut sammanstrålar i ett hus i Ljugarn på Gotlands östkust under den varmaste och vackraste hösthelgen i mannaminne så uppfylls syftet med klubben; att knyta band som inte löses upp så lätt. Själva ekonomidiskussionen upptar en halvtimme runt fikabordet i solen en av dagarna; resten av tiden är rekreation, samtal, promenader, bad i havet (!), bastu och förstås mängder av god mat och dito dryck. Sällskapet är inte alls ointresserade, men har huvudsakligen stannat vid bra whisky. Jag ser det som mitt uppdrag att öppna deras ögon...!

Hummersoppa, pre iskänkning

Lilla Ljugarn - dit semesterfirare åkt sedan förra sekelskiftet - stoltserar med en riktigt bra restaurang. Smakrike krog är känd för sina tryffelsafaris och dito menyer, och även om vi är där lite off-season så är menyn inte tryffelfri... Även om klubbens samlade kapital efter tolv års idogt sparande knappast imponerar (någon räknade ut att vi skulle tjänat mer om vi satt in allt på ICA-kortet...), så beslöt sjumansstyrelsen enhälligt att ta kvällens nota på internrepresentationskontot.

Hummersoppa på väg!

Efter den inledande champagnen (Pol Roger NV; helt okej, lite lättare än väntat, har varit bättre?) gick vi på olika förrätter. Jag höll mig till hummersoppan med diverse tillbehör. Vacker som en sommaräng var presentationen - dessvärre var soppan inte riktigt varm nog för att komma helt till sin rätt. Synd. Till det en Chablis 1er cru från Clotilde Davenne, Montmains 2005. Bra friskhet och syra, men vill hävda från minnet att den inte hade riktigt förväntad mineralitet.

Mat, potatis och rött vin...

Sju karnivorer gick sedan vidare till lammrostbiff eller oxfilé. Jag ställde Tignanello 2005 mot Pagodes de Cos 2000, och räknade med att de flesta skulle föredra italienaren. Så icke; de fem åren mer i mognad hade gett klara resultat i form av en del tobak/läder som i kombination med järn/mineral och bra frukt invigde kamraterna i en ny dimension av vin. Bra balans, bra längd - fantastiskt till maten! Tignanellon naturligtvis inget dåligt vin i sig, men led nog av ungdomen. Markerade tanniner, mer körsbär och örter och mer power. Jämngamla hade det blivit en intressant match!

Pagodes de Cos 2000 vs Tignanello 2005

Den andra kvällen vigdes åt en magisk grillkväll bland raukarna. En vindstilla, ljummen kväll i slutet av september, som snarare ledde tankarna till juli om det bara varit lite ljusare och kanske två grader varmare. När grillningen väl var över såg dock en rejäl drivvedsbrasa till att hantera de båda sistnämnda bekymren...

Champagne i skymningen...

En Amazone de Palmer fick inleda. Mina intryck från första provningen består; en väldigt äppelmustig historia som upplevdes både fylligare och trevligare än Pol Roger från kvällen innan.

...följt av en magnum cabernet...

Till entrecôte från grillen med sallad, kokt potatis, sås m.m. öpppnades en Mas la Plana 1995 (mg), köpt på en Finlandsbåt för en dryg femhundring för tre år sedan. Jag hade väntat mig mer mognad av det här vinet, och blev nästan lite besviken. Samtidigt känns det orättvist att skriva det, för det var ett riktigt gott vin, välbalanserat och med bra längd. Jag förde inga anteckningar under helgen, men minns att jag lite förvånat reflekterade över mängden röda bär i vinet. Inte så cabernet-typiskt som jag väntat mig.

...och så lite Pauillac, tack!

Till ostarna korkades två årgångar Chateau Batailley (1999 vs 2001) upp, och jag fick därmed vännerna att prova vad årgångsvariation kan göra för ett vin. För mig var 2001 det större vinet, som jag upplevde hade större koncentration och pondus och tydligare ceder- och blyertskaraktär. Andra höll 1999 som det bättre.

Vilken kväll!

Globetrottern fiskade fram vintagecigarrer från sina inspektionsresor i Västindien; whisky, lagrad rom och konjak skänktes i; mörkret lägrade sig allt djupare över raukarna och mer ved kastades på elden, vemodiga sånger om livet och kärleken ljöd mot stjärnorna... Det blev en lång och magisk natt!

1996 chateau pape-clement

Som konstaterats tidigare har det varit lite motlut på sistone. Då mår man bra av att stryka sig själv medhårs och ge kroppen något den vill ha... Helstekt entrecôte med bearnaise, klyftpotatis och confiterade körsbärstomater tillsammans med mognande Bordeaux - då tinar Konjären upp ett par snäpp!

Att ge bort en femtioårig Pontet Canet gjorde att lusten att sätta skruven i något från förra milenniet kändes starkt. Urvalet är inte enormt, men en 1996 Pape Clement har väntat på ett bra tillfälle. Vinmannen berättade i glada ordalag om en provad flaska för en tid sedan, så förväntningarna fanns där. Slottet hade ju en period under tidigt åttiotal då det var något skit i källaren som gav mer eller mindre defekta viner, vilket jag själv erfor med en -82:a förra året. Den här gången blev dock ingen besviken!

Vinet får en stund i karaff, och redan i första sniffen är jag såld! Det är helt klart en rustikare Bordeaux; inte i första hand elegant, polerad och stilfull utan mer pondus, attityd och no fuss! Ett vin som för tankarna snarare till en genuin bistro med lokalbefolkning än en finkrog med dollarturister. Doften är underbar och spelar i spektrat plommon-möter-stall, samtidigt som hustrun hittar någon mögelost (snarare kittost, kanske? eller våt jord...? men fortfarande på ett bra sätt!). Kaffe/mockatoner dyker upp, och lite mer cassiston i frukten. Munkänslan är medelfyllig, med väldigt mjuka och fina tanniner som nästan bara smeker gommen först men som nyper till skönt mot slutet. Lång eftersmak. Mer cassis än som först framträdde i doften, kompletterat med jordighet, tobak och läder.

Fantastiskt drickvänligt vin just nu! Jag sitter och sippar samtidigt som jag skriver, och det fungerar utmärkt även på egen hand; inte alls matkrävande. Oj, så gott! Det skall erkännas att det kostade en slant (minnet har dock tacksamt suddat ut den detaljen), men just i kväll var det värt det - och just i kväll var jag värd det!

1959 chateau pontet-canet

Nej, jag har inte druckit vinet. Tyvärr. Jag hade gärna gjort det, även om slottet kanske inte nådde upp ens till sin 5e cru status när det här vinet gjordes. Men med tanke på den starka årgången finns det ändå en god chans att det här vinet kan vara betydligt mer än drickbart. Jag minns den fantastiska 1955 Mouton d'Armailhac - också en 5e cru från Pauillac - som serverades vid provningen på Gefle Vinkällare i november...

Vinet överlämnades som gåva till kollega BQ vid dennes 50-årskalas i går kväll; resultatet av insamlade medel från vänner på arbetsplatsen. Flaskan såg ut att vara i gott skick och hade hyfsad fyllhöjd (mid-shoulder, ungefär). Importerades från Holland.

2001 chateau pibarnon, 2005 amarone campo dei gigli m.m.

Det har varit ganska tyst ett tag på bloggfronten. Orsakerna är väl flera; dels ett bristande intag av bloggvärda viner, dels en gradvis stegrande tröskel av vad som bedöms som bloggvärt, dels en viss allmän leda som gör att bloggandet inte känns så nödvändigt som förr. Jösses, jag har ju hållit på i tre och ett halvt år och skrivit drygt 350 inlägg, insåg jag för inte så länge sedan. Motgångar i yrkeslivet har inte hellar triggat bloggarlusten.

I måndags kändes det särskilt deppigt och behovet av något massivt och overwhelming rött var starkt; särskilt efter en helg i beredskap. Ett av inköpen från septembersläppet,

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2005 från Tenuta Sant' Antonio, fick falla offer för skruvkorken i alltför unga år. Jag var inte i sinnesstämning för att leta nyanser, men det behövdes inte heller. En oerhört massiv doft präglad av mörka körsbär, choklad och kryddighet men inte fullt så portvinsaktig som man kunde ha gissat. I munnen är det tungt, sött, eldigt (16 vol% enligt etiketten...) men ändå inte ur balans och med spännande drag av bl a korinter och mörka körsbär. Slutet är långt, uppstramande och håller ihop det hela så det inte stjälper över ända. Dag två dricks vinet med större välbehag; som om det lugnat ned sig lite och blivit en smula mer harmoniskt. Kan lagras, skriver SB på hemsidan. Skall lagras, säger jag.

En middag på stan med en gammal vän visade sig innebära vinmässiga bekymmer. Katalin är visserligen kanske mest känt som musikpub med fokus på öl, men jag ville gärna ha vin till maten och min vän följde med. Vinlistan var ganska kort, med en Chateauneuf-du-Pape som minst ointressant. Den var dock slut. Vinkyparen rekommenderar då husets bourgogne i stället, på temat "same-same-but different". Nja, jag vill inte riktigt hålla med om att en enklare pinot är det ideala valet till min köttbit. Den här då, Poggio; en sangiovese/merlot-blend? Slut.

Kyparen kommer in med tre flaskor; en chilensk shiraz (eller var den argentinsk?), en rioja och en ripasso. *suck* Vi väljer till slut ripasson. Urkorkning, upphällning. *sniff* hmm... *sniff, sniff* jag blir tveksam, men känner mig redan som Den Besvärliga Kunden (TM) och väljer att konstatera att det känns slutet och behöver nog en del luft. Ganska snart var det snarare i behov av en kemisk reningsprocess - korkskadan blir bara tydligare och tydligare och efter en stund skickar vi ut vinet med en annan servitör. Han kommer raskt tillbaka med en flaska - hepp! - husets bourgogne! Jag orkar inte protestera längre och vi delar en flaska alldeles för varm Domaine Leflaive som bjuder på korrekta, lätta, bäriga, kryddiga toner och inte alls funkar till maten men är ganska trevligt drick- och pratvin efteråt.

Ikväll är det grabbkväll när hustrun är på kick-off. Till pastan vill jag ha något ganska stramt, med mycket syror. Sneglar ett tag på Taurasi men har bara en flaska kvar, och hittar så en Chateau Pibarnon 2001 på hyllplanet ovanför. Hmmm... den kanske det kan vara dags att prova? Kanske ingen syrabomb men viss stramhet borde det väl kunna erbjuda? Enligt Mölstad görs vinet på 80% Mourvèdre, 10% Cinsault och 10% Grenache. Jag har inte noterat när jag köpte in vinet, men gissar att det var åtminstone två-tre år sedan. Kanske mer.


Jag hade ärligt talat ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när jag doppade näsan i glaset, men jag blev positivt överraskad. En elegant, balanserad doft med begynnande mognad och dominans av björnbär och örter samt underliggande toner av fat och någon jordighet. I munnen är örtigheten mer framträdande, tillsammans med röda bär, lite läder och en sammetssträv, mycket finkornig tanninstruktur som sandpapprar tungan på allra bästa sätt! Ett mycket gott vin; det bästa jag druckit på ett tag, och helt klart potential att leva vidare i många år.

Och i kväll kändes det ganska kul att få blogga...!

xavier -07 vs fetzer bs zin -06

Lots of work and no wine makes Konjären a dull blogger... Njaej, helt torrlagd har väl inte veckan varit, men det känns som om tröskeln gradvis höjts angående vad som känns värt att blogga om. I kväll vid ledningsgruppens kick-off med efterföljande grillning fick jag i alla fall chansen att introducera kamraterna i lite andra drycker än de kanske brukar nyttja.

Mixed grill med marinerade kycklingspett, något nötkött och kryddiga korvar kombinerat med potatissallad och coleslaw kändes ganska spretigt, och jag undvek därför det mer finstämda registret. För att ge en referensmöjlighet blev det två viner; Xavier CNdP 2007 och Fetzer Barrel Select Zinfandel 2006.

Min tanke var att försöka demonstrera hur två viner som ligger hyfsat nära varandra i smakbeskrivning ändå kan smaka rätt olika, vilket jag tror gick fram. Jag ville också välja bland vanligt förekommande viner, ifall någon skulle råka hitta en ny favorit.

Även om jag inte är någon tillskyndare av zinfandel fungerade den hyfsat till den här sortens mat med lite kryddiga, eldiga, syrliga, toner (maten alltså, inte vinet!). För mig är nog egentligen doften största problemet; jag kommer till vanilj och björnbärsmarmelad och sedan är det stopp. Ganska endimensionellt.

I min gom var det därför ingen tvekan om att Xavier var vinnaren. Naturligtvis ett klart dyrare vin också, men ändå... Xavier hade förutom bär och örter även spännande lakritstoner i doften, och ett klart bättre grepp med struktur och tanniner. Tyvärr var glasen ganska undermåliga och bidrog inte till helheten, men jag är nöjd med att ha försökt vidga vyerna något på mina kära kollegor!