söndag, april 22, 2012

2005 delas marquise de la tourette hermitage


Till kvällens lammkotletter, ugnsbakade rotsaker och chevrékräm med honung känns det som om något med lite örtighet skulle kunna vara ett bra alternativ... Hermitagehyllan är sorgligt gles och ett ensamt exemplar av Delas Tourette 2005 får sätta livet till.

Sist jag provade var jag mycket nöjd, men ikväll har det svårare att nå upp till de högsta nivåerna. Doften är fruktig med björnbär-/plommontoner, begynnande mognad med tydlig örtighet och ett inslag av pinjenötter och granbarr (!). I munnen är det örtigt, relativt kraftigt och strävt men fortfarande balanserat. Bra syra och ett nästan kådigt drag i slutet. Plus en del färska hallon! Om inte annat så avslöjar längden att det är ett seriöst vin.

Gott, men ingen höjdare ikväll. Frankofilen provade 09:an häromkvällen med nedslående resultat. De invändningar han anför hittar jag dock inget spår av här. Det är ingen modern spanjor i glaset; that's for sure. Snarare ett vin som skulle må bra av ett uns eller två mer komplexitet; något som ytterligare år på rygg kan ge. Nog finns byggstenarna för ett lång liv där...?

fredag, april 20, 2012

skärpning, stationen!

Hemkommen från en vecka på kurs möts jag av hustrun och sonen vid stationen. Vad passar då bättre än en middag på Stationen? På kort tid har stället seglat upp som en av Uppsalabornas favoritrestauranger med barhäng. Afterworkgängen är många denna sena fredagseftermiddag och det är redan trångt och stimmigt i Rom (caféet) och London (baren). Framme i Paris (brasseriet) är det dock lite lugnare, men det fyller på snabbt vid borden omkring oss.

Med sonen med oss är vi inställda på ett ganska snabbt besök. Så kallat "tråkprat" är inte en 8-årings bästa gren... Ingen förrätt, alltså, utan direkt på väsentligheterna.

Jag beställer lammraks, medium rare, som landar snyggt presenterade med rostade rotsaker, getostvelouté och en liten lammkorv prydligt ovanpå. Så långt allt väl!


Dessvärre håller det inte i sig. Den ena köttbiten är i det närmaste genomstekt, medan den andra är precis som jag vill ha den. Märkligt. Med tanke på sammanhanget vill jag inte i onödan förlänga middagen, men påtalar ändå för servisen de olika stekgraderna när hon frågar hur det smakar. Hon erbjuder sig genast att ersätta med en ny bit, men som sagt så vill vi inte ta onödig tid på oss och jag avböjer. Det är ju inte oätligt på något vis: bara inte så bra som det kan vara...

Vinet blir en Chateau Montus 2009 - på glas! Roligt och otippat! Naturligtvis i yngsta laget med sträv struktur, bra syra och tämligen massiv frukt. Hade det inte haft den ryggrad det har hade det kunnat bli flabbigt, men icke så. Gott! Och som sagt roligt med en sådan klassiker på glas i stället för alla trötta chilenare och australiensare...

Till dessert ber jag om tiramisu, espresso och Delamain. Kaffet och konjaken kommer in ganska prompt, medan desserten dröjer. Servisen erbjuder sig därför att byta ut min svalnande espresso till en nygjord när det är dags för servering. Snyggt! Sådana gester gör otroligt mycket för helhetskänslan av besöket. Liksom ett personligt samtalvmed sonen från en i servisen om nöjet av att läsa Kalle Anka-pocketar...

Den efterföljande tiramisun är dessvärre ett bottennapp. Det finns två skyldigheter för en tiramisu: a) tydlig smak av marsalavin och b) den krämiga texturen av väl indränkta savoiardikex. Epic fail på båda. Jag saknar helt stinget av starkvin i anrättningen som därmed blir alldeles för mäktig, och kexen är krispiga och hårda! Det säger "krask!" när jag trycker skeden hårt genom tiramisun! Jätte-jättekonstigt! Jag äter inte upp, och vi lämnar utan att jag hinner påtala fadäsen.

Servisen är generellt bra och uppmärksam, lokalerna trevliga och vinlistan bättre än på många andra håll i stan, men med den här sortens felskär i köket...!? Låt oss hoppas på en dålig dag, men ändå. Stekgraden på en köttbit kan jag någonstans förstå, men att inte kexen i tiramisun är indränkta och smältande...!? Hela idén med desserten förstörs ju? Som sagt: jätte-jättekonstigt.

Jag lär återvända och fler rapporter kommer säkert...

lördag, april 14, 2012

2005 campogiovanni brunello di montalcino


En kort not om ett av de där vinen man borde köpt mer av... Sista flaskan är lika bra som vanligt. Tät, mörk frukt med plommon och svarta körsbär, mognadsdrag av tobak och så den där omisskännliga, italienska körsbärssyrligheten som verkar hålla på hur länge som helst i eftersmaken. Sammetssträva tanniner fullbordar det hela. Bra vin behöver inte vara krångligare.

tisdag, april 10, 2012

1996 la conseillante m.m. - vinmannen på besök!

Påsken tillbringades med några sköna, lediga dagar i stugan i Åmot. Vädret kunde naturligtvis ha varit bättre - ett snöfall på långfredagsmorgonen försenade avfärden från Uppsala. Väl på plats var det dock snöfritt, några plusgrader och då och då lite solsken: som gjort för trädgårdspyssel med eldning av nedfallna grenar och en första liten fisketur till dammen.

På påskdagen kommer så Vinmannen upp för ett synnerligen välkommet och lite halvspontant besök! Vi handlar lite specerier på ICA Ugglebo och överraskas positivt av delar av utbudet; mindre så på andra delar... Två fyllda kassar senare rullar bilen västerut.

Eftermiddagen inleds ståndsmässigt med påskchokladtårta, kaffe och punsch. Det är något med den där gamla gården som lockar fram grosshandlaren inom en...! Vi fortsätter med champagne, prosciutto crudo, små snittar med kalixlöjrom och färska ostron som dukas fram medan Vinmannen spelar schack mot sonen (1-1 i matcher!) . Ostronen är friska och fina och den färska löjrommen riktigt, riktigt smakrik och med god konsistens. Oväntat bra, ICA!


Champagnen är en favorit; Henriot 2002. Den har inte nått 1996:ans fantastiska djup och smakrikedom utan är fortfarande ung och att den serveras för kallt får den att kännas lite snipig och kort. I mitt tycke blev den bättre med högre temperatur, men framför allt kommer den att bli ännu bättre med några år till under korken. Vinmannen är inte övertygad, men medger att det är välgjort och att champagne inte är hans starkaste område. Och det är klart, om man är bortskämd med mogen Dom Perignon och Krug så imponerar kanske inte Frantzén/Lindebergs huschampagne sådär omedelbart...!

Så är det dags för Vinmannens blindbock med undertecknad. Tre röda viner, tre medhavda Orrefors Differenceglas, ett okänt tema. Hur kul som helst! Vinmannens vinkällare är ju visserligen traditionstyngd med mycket franskt, men också med mer udda nummer än de flesta av oss kommer i närheten av under en livstid. Tysk pinot noir på från 1993 på dubbelmagnum, till exempel.

Något sådant är det inte i glasen i kväll, tack och lov. Glas 1 upplevs som mest moget i färgen, lite ljusare och med läderartad kulör i kanten. Min omedelbara känsla är "italiensk" i doften: sura körsbär, varm jordighet och efterhand en alltmer framträdande örtighet. Senare - efteratt jag avtvingats en gissning -  kommer en köttighet fram som kanske kunde lett tankarna mer rätt från början... Smaken är lite sluten, medelfyllig, inte särskilt fruktig i min mun och mest framträdande örtighet. Gott, men det som sticker ut i trion. Gissning: merlotbaserad italienare?

Nähä. Leroy Côtes de Beaune Village 1996. Inte många siffror rätt, men under inledningen av kvällen också ganska långt från de pinoter jag smakat.

Glas 2 känns yngre färgmässigt och har en näsa som känns väldigt bordeauxlik. Munnen är full av kaffe, ceder och korint och en skön sammetssträv känsla. Inte cabernetdominerat. Högra stranden? Men inte är det väl St Emilion? Gissning: Pomerol 1994, inte toppkvalitet. Kanske Chateau Plince?



Nähä...? Fetzer Private Collection Petite Sirah 1996. Ni anar vad jag menar med obskyriteter i Vinmannens källare? Hur många hade tagit det här blint?!

Glas 3 känns också som bekant territorium. Doften är plommonfruktig men också mer ljusa frukter. Med luft blir tanninerna mer och mer märkbara men de är också av de finkornigare slaget. När Vinmannen ber mig peka ut det dyraste vinet (blint) är jag tämligen säker på att det är just glas 3: eftersmakens längd talar sitt tydliga språk; en eftersmak som jag noterar en viss mintighet i...? Om jag nu gissade på Pomerol i förra glaset så får jag väl säga St Emilion här...? Riktig gott hursomhelst!


 Nähä!? Chateau La Conseillante 1996 - en av de bättre Pomerolerna och andra gången jag fått förmånen att smaka på det! Tack så mycket - storartat! Hustruns och min favorit.

Den grillade och sedan långsamt ugnsbakade entrecôten gör tämligen väntat ett utmärkt jobb - tillsammans med hemslagen bea och klyftpotatis - med att hjälpa oss att sänka nivån i buteljerna. La Conseillante är den som tar slut först - också det ett betyg. Fetzern var också en positiv överraskning medan bourgognen inte övertygade mig den här kvällen.

Till desserten - Gino är lätt att göra i enkelt stugkök och blir rimligt vinvänligt - kommer ett dessertvin fram. Riesling! Doften är omisskännlig med en lätt petroleumanstrykning. Sött men balanserat; tropisk frukt och bra längd. Men är det tyskt eller franskt? Jag hittar inte riktigt hem någonstans... Sydafrika! avslöjar Vinmannen och jag drar genast till med Paul Cluver.


Paul Cluver 2010 Riesling Noble Late Harvest är ett kärt återseende. Jag bloggade årgång 2003 ett par gånger i tidernas begynnelse (dvs mars/april 2006) - varför glömmer man bort viner som överraskat så positivt både då och nu?! Det här ska beställas!
Vid midnatt tackar Vinmannen för sig och tar sig via taxi från urskogen till den relativa civilisationen i Ockelbo där en nattbuss faktiskt går mot Gävle. Otroligt, det med.

Stort tack för en lysande trevlig påskdagskväll och goda viner - välkommen tillbaka i sommar. Kanske kan vi locka ned Järvsömannen till en sittning på verandan...?

onsdag, april 04, 2012

2009 riesling brand grand cru cave de turchkheim

"Inte Cave de Turckheim. Det är ju ett kooperativ!!" Vinmannen är möjligen en smula dogmatisk i sitt synsätt; nog finns det kooperativ som levererar drickbara viner. Och när SB i Gottsunda överraskar med att ha något som överhuvudtaget avviker från det basala känns det som att man vill göra ett stödköp. Samma butik har ju för övrigt gjort sig känt som amaronens utpost nummer ett; av 10 röda viner över 100 kr är 8 amarone...


Doften är fruktig med gråpäron och lite melon, men också mineralig och med lite oljighet. I munnen känns det lite visköst; inte helt torrt vad än SB:s smakklockor säger. Just den där fetman är jag inte riktigt överrens med. Det är inte petroleumoljighet utan mer bara .. kladd? Smaken är ganska fin; mer mineralig än doften antyder. Men viskositeten och det jag uppfattar som en sötma känns besvärande. Eller är det bara att syran borde ha varit högre? Alkoholen anges till hela 14,5% - vilken roll spelar det? Lite kladdigt är det övergripande inrycket. Och för mig inte särskilt rieslingtypiskt. Serverad blint hade jag nog lika gärna gissat på en Pinot Gris - och det säger väl en del. Men, det är ju bara ett kooperativ...