Brunello. Sangiovesedruvan i sin kanske främsta form. Och för evigt försett med en rejäl X-factor från vår förlovningsresa i Toscana för 11 år sedan. Jag menar, har man på plats i Montalcino provat dessa viner samtidigt som man är tämligen nyförälskad och har ett spirande vinintresse, så... tja, resten går väl att räkna ut. Därför är det egentligen konstigt att vi inte dricker mer brunellos här hemma.
Köpt på en finlandsfärja hösten 2008; provad våren 2009 med lite tveksamt resultat. Vi hade nog väntat oss lite mer, på något svårdefinierat sätt. Om det är vi eller vinet eller båda, men ikväll är det bättre på precis alla sätt och vis!
Doften är underbart frisk, körsbärstonad, syrlig med drag av muscovadosocker och lite örter. Inte så mycket läder som jag upplevde förra gången, men ändå känns det - som hustrun uttrycker det - helt färdigt. Munkänslan är frisk, slank och inte så sträv som sist även om tanninerna tittar fram rejält på slutet och bidrar till den sköna efterkänslan som sitter i länge. Plommon kompletterar körsbärstonerna och det är i alla avseenden ett fantastiskt drickbart vin med charm och total drinkability. Se där vad ett par, tre extra år i källaren kan göra...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar